vilket ju naturligtvis kan verka totalt självklart. Går man till en pizzeria får man ingen pizza. Är bensinen slut är det ingen som bjuder på den. Om man lejer in hantverkare vill de ha betalt. Så långt helt självklart.

Men kruxet är att det inte gäller alla branscher. Ta taxibranschen, t ex. Jag är nu såpass gammal att jag faktiskt körde taxi innan branschen blev avreglerad (oj vad många har grämt sig över att den är det). Många är kunderna som käftar om priset. Och speciellt på fyllan. Inte en jävel skulle komma på idén att käfta om priset i mataffären eller hos frisören. Jag vet att man kan bli blåst. Men faktum kvarstår: folk tycker att man tamejfan ska bjuda på det mesta när man kör taxi.

Jag jobbar som DJ. Vi som är yrkesmän och yrkeskvinnor vet mycket väl att vi inte är en jukebox som folk bestämmer över. Vårt jobb är att se till att passa in rätt låtar vid rätt tillfälle och naturligtvis även kunna mixa ihop låtarna så det inte låter som en hord steppdansörer mellan varje låt. Men eftersom det finns sovrums-DJ:s som sitter hemma och lajar med sina brända plattor eller 128 kbps-mp3:or och att dessa gärna är så spelkåta att de gör det gratis – ja, då hänger det på kunden ifall de vill ha kvalitet eller inte. En bra företagskund jag hade i flera år försvann för att en i kassan eller nåt hyrde in sin son för 0 kronor. Ja, då kan de hålla på med det.

Och i TV-branschen då? Det är en burk mask. För det första finns det tusentals wannabees som går eller har gått på alldeles för många mediegymnasier och medieskolor där lärarna indoktrinerat dem att det dräller av jobb. Tips: det gör det inte. Alla dessa blivande kaffebryggare på produktionsbolag kan inte avancera allihop utan en del blir kaffebryggare för sketlöner eller inget alls. För det andra hänger TV-branschen väl med i teknikutvecklingen. Tro inget annat. Det stora skiftet på OB-sidan (OB = Outside broadcasting) är att producera HD. Att fasa ut alla icke-HD-bussar kostar en massa pengar, men det är på gång. Men om kunden begär streamad skitkvalitet att fösa ut på nätet, eller 4:3 istället för 16:9 så får de det. Problemet är att någon måste betala. Internet och TV är ju faktiskt tämligen integrerat nu. Alla utnyttjar det inte, men tekniken finns. Ofta även urvalet av program (alltså SVT Play och liknande). I princip skulle man kunna göra TV av HUR många evenemang som helst. Varje dag. Ut med det på nätet bara. Och jodå: tekniken finns. Men ingen ska inbilla mig att alla vill betala för vare sig teknik eller kunnande. Och här är paradoxen: trots att tekniken utvecklas hela tiden blir allting lidande av att ingen vill betala. För då kommer de som faktiskt utför arbetet och tillhandahåller teknik att dra ner på kostnaderna.

Det var mina områden. Jag tar betalt för mitt kunnande. Den dag det faktiskt inte fungerar måste jag faktiskt byta jobb. Så enkelt är det.

Men många av de jag umgås med via nätet (och i många fall sedermera träffat live) jobbar i någon form med Internet. Det kan vara sociala medier. Det kan vara reklam. Det kan vara krönikörer eller journalister. Alla som lägger ner sin själ och många timmar på nätet för att skriva vet ju att man sällan får betalt, eller hur? Men ändå fortsätter vi. Det jag skriver nu får jag inte betalt för. Men samtidigt som vi ropar efter gratis utlagt material på nätet i alla former måste vi samtidigt tänka på att utfört arbete faktiskt måste betala sig. För hur fan får man ihop det annars?

Detta ÄR en burk mask. Men den behöver öppnas.

Jag får skylla på burgaren på MAX.

Eller AIK. Eller nåt. Jag är visserligen en vandrande paradox. Hög smärttröskel och envishet gör att jag tål mycket stryk. Men jag är lika klen som alla andra ynkande män när det vankas förkylning. Men så mesig är jag inte att jag genast tror att det är svininfluensan. Det är väl nåt. Men kul är det inte.

Nu tar jag min hink och går.

Jag var inte där. Jag blev bortplockad och är djupt och innerligt besviken för det. Ledsen som fan. Men det är yrkesrealiteten för oss och jag jobbade lojalt och professionellt på Elfsborg-HIF istället. Utan vidare. Jag har aldrig blivit petad tidigare och det tog, ska ni veta. På plats i Borås med ett mycket stabilt gäng (ni ska veta hur många duktiga TV-jobbare som går åt en dag som igår. HUR mycket matcher som helst och i Göteborg är det alltid Bingolotto på söndagar som kräver en massa folk) trots förutsättningarna. Det kändes skönt direkt och yrkesvant och glatt riggades arenan för TV.

Yrkesvant ja. Rätt man på rätt jobb känns passande när jag räknade ut att jag slår mig in på en fjärdeplats här, för att jag tippade såhär innan säsongen.

På mötet innan var det gott smågnabb om allt ifrån Landskrona Bois servetter med klubbloggan på (vill du snyta dig i ditt eget lags emblem?) till att jag nog skulle bita på naglarna. Klart jag var nervös. Men jag tog på mig studiomannalurarna och körde på. Betänk sedan att jag dessutom hörde fel på slutet och trodde att IFK tog ledningen med 2-1. Jag blev extra glad och när jag sekunderna senare förstod att Tjernström (som är en sann gentleman jag inte tillåter att ni hatar) gjort mål istället blev jag tröstad av diverse elfsborgare (LUCIC!) och HIF:are.

Igår: underbart bitande gott höstväder. Idag: jag ser att det regnar. Det räcker för mig.

Humor på högsta nivå var när Sten-Ove Fredin, HIF:s ordförande och jag stod och snackade i väntan på Bosse Nilsson (HIF:s tränare som gjorde sin sista match).

”Detta är en glädjens dag ska du veta, Peter. Vi har velat bli av med den jäveln i flera år” (Med perfekt pokerfejs)
Bosse kommer ut och hör detta och svarar:
”Och nu ser du anledningen till att jag slutar” (och alla pokerfejs spricker)

Det är inte helt lättjobbat på Olympia, men jag trivs bra ihop med HIF. Och hatten av också för arenachef Berne, som går i pension.

Men välkomnandet på Borås Arena är bäst i landet. En fröjd att jobba där. Om man inte är spelare och inte gillar balkonggräs.

AIK var bäst och det måste man acceptera. Och vad hjälper det att vinna publikmatchen när man inte vinner matchen? Och det var konstigt att se bengaler i IFK:s klack för första gången på hela säsongen. Hoppas att ni salar ihop till ert lags böter.

Vad gäller säkerheten på planen så fungerar det på följande sätt: alla vet att det blir planinvasion och man kan inte hindra dem, eftersom risken för skador är så stor. Ingen vill heller ha en massa inhägnader. Slutsats: polis, vakter och funktionärer gör vad de kan för att ingen ska skadas. Alltså rekommenderas spelare att evakueras. Att då rubrikmakare från helvetet på både Aftonbladet och Expressen får anonyma kräkskommentatorer att tro att IFK vägrade och fegade ur är bara att späda på hatet. För helvete, tror ni att polisen ville att de skulle gå in på plan igen? Naturligtvis inte.

Det råkade ju vara ettan mot tvåan igår och då blir detta den givna konsekvensen och att Lagrell inte fattar det är otroligt. De senaste åren har förlorande lag sprungit av planen och överlåtit planen till de som firar. Segrande lag får befinna sig ute på planen på egen risk, såvida polisen inte säger något annat. Det är elementärt och jag är rätt säker på att säkerhetsansvariga från båda lagen och polisen håller med mig.

Igår träffade jag en massa poliser. På MAX. De lunchade och var kommenderade till Borås (HIF-fans kan också, ska ni veta), med förbehåll att sticka fort som fan till Göteborg.

Hypotetiska frågor är rätt meningslösa. AIK vann. Slut på diskussionerna. Så jag vänder på resonemanget: om det svårt sargade IFK Göteborg klarar av att bli tvåa, vad händer då inte med ordinarie manskap?

och här sitter jag med tårar i ögonen. Julia Skott har skrivit fint om sakral musik och jag letade upp det vackraste jag känner till: Rachmaninovs ”Vespers”. Så nu får jag sitta här och lipa. Det bjuder jag på. Julia skriver om att tro eller inte. Jag har själv bloggat om det där, men orka leta efter det. Men känslan av att stå där framme vid altaret (och det har jag verkligen gjort MÅNGA gånger) och se folk be eller korsa sig eller bara sitta där och se upplyfta ut gör mig svårt avis. Jag vill också känna den tryggheten och glädjen. Å andra sidan känner jag ju den i musiken och (ursäkta uttrycket) nu jävlar är det dags att återgå till en kyrkokör!

Jag är byggd med ett stort hjärta. Få människor gör mig gladare än de med extra stora hjärtan. Riktiga människor. En av de riktigaste ni kan föreställa er fyller femtio år idag: självaste Glenn Hysén. Jag var snabb och messade strax efter midnatt och givetvis svarade han. Tänk på en skala hur många vänner den mannen har. Och tänk också hur många som hör av sig till honom. En förbannat trevlig karl och Sveriges bästa mittback genom tiderna.

Ska gråvädret inspirera mig att städa? Snacka om att kaka söker maka.

Igår var det Rosa Bandet-gala, att döma av vad som skrivits bland mina polare på Facebook. Jag tycker verkligen att galor är pisstråkiga, men för en god sak så skadar det inte att det finns givmilda människor.

Och lugn, Malmöfans: kan det duga med Bjärred intill Glenn? Rätt …eh hyfsat mittbackspar? Yppersta världsklass skulle jag säga.

Gå med i min grupp ”Peters popquiz” på Facebook. Japp. Jag blir glad av det!

Men inte fan kan jag dammsuga sönder Rachmaninovs ”Vespers”! Ahh. Ska gråta färdigt först och sedan sätta på någon bättre städmusik. För säga vad man vill om Rachmaninov: det låter inte som att han suttit hemma och tänkt att han skulle komponera någonting som funkar perfekt med dammsugning.

Och det finns alltid plats för dårar här i världen: En som kombinerar en gammal gangstaraplåt som M.O.P’s ”Ante up” med Ernie & Bert (!) på det HÄR lysande sättet är värld en applåd. Kolla. Briljant!

Jag har inte bestämt mig ifall den enkla men drastiska metoden att bara lägga på när telefonförsäljare ringer är en bra idé. Nix-registret funkar bara på privatabonnemang. Jag har ett AB. Jag är ensam. Det var roligt de första två gångerna när folk ringer och frågar efter ”fordonsansvarig”, ”försäkringsansvarig”, ”ekonomichef” osv. Frestelsen att låtsas koppla vidare till sig själv med förställd röst har jag släppt. Far åt helvete. Jag lägger på. Som Seinfeld gör bäst av alla.

Redan i mars förutspådde jag att Bajen skulle åka ur allsvenskan. Och då fanns fortfarande Charlie Davies och Louay Chanko i truppen. Bajen var inte bättre och konstigare än så var det inte.

IFK Göteborg har inte direkt kört över AIK hemma genom åren. Men IFK Göteborg har en GRYM statistik vad gäller guldavgörande i sista omgången. Har Blåvitt kunnat avgöra på egen hand har de gjort det. 1979 var de i händerna på andra lags resultat. Blåvitt hade guldet i kanske 70 minuter. 2004 fanns det, om jag minns rätt, någon slags teoretisk chans att IFK skulle snuva både HBK och MFF på guldet. Men så blev det inte. Men de gångerna IFK kunnat avgöra på egen hand har de gjort det (EDIT – jag hade glömt SM-finalen -85 då ÖIS vann). Det finns en vinnarkultur i väggarna på Kamratgården.

Jag är inte där på söndag, dessvärre. Jag är i Borås och jobbar på Elfsborg-Helsingborg. Det stör mig som fan att jag blev bortplockad.

Vad är det med lärare egentligen? Nu är det höstlov och om inte andra yrkesgrupper helt plötsligt tar ledigt för att kröka så drällde det av lärare på Peters Popquiz igår. Temat var film & TV och alla visste att Malou von Sivers leder programmet ”Efter tio”. Ingen visste att Bill Medley och Jennifer Warnes sjöng ”The time of my life” i Dirty Dancing. Efter quizen gjorde jag en jävla bra spelning. Barjockey igår, vilket innebär att jag yrar runt i min egen låtsamling utan att tänka på att fylla ett dansgolv. Höll mig länge i soul, funk & hip-hophögen.

Och solen skiner som fan. Uppfordrande. Kanske borde jag åtminstone titta ut?

Uppdatering: solen skiner fortfarande och jag har visserligen gjort lämpliga saker som att förbereda jobb och betala räkningar. Jag ska tänka på saken. Antar att solen är där imorgon också.

På Twitter (jag är @studiomannen – helt otippat) fick jag en enkel idé igår för att roa mig och några till för stunden. Starta en Lassie-tråd. Alltså ni vet: jag känner en som en gång sålde bröd till (valfri kändis). Typ. Ett dygn senare är #Lassie det populäraste ämnet och jag är någon slags populär person också.

Om det är bra kan jag inte svara på. Twitter är för övrigt rätt konstigt. Om man bara följer några få händer typ ingenting. Man gapar rätt ut i luften och ingen svarar. Om man följer massor och åter massor måste man rimligen drunkna i oceaner av fantastiska nyheter blandat med skit. Och att man fortfarande riskerar att gapa rätt ut i luften så ingen lyssnar. Jag följer inte så många och jag kan inte säga att Twitter på något sätt frälser världen. Facebook är oändligt mycket roligare.

Jag är lite förtegen om hur jag gör mina Peters Popquiz, eftersom det säkert finns en och annan som läser här och vill veta en del svar i förväg. Idag kör jag tema TV & Film. Det är ett oerhört uppskattat tema, eftersom de flesta människor faktiskt har någon slags intresse av TV-program. Skitsvårt att hitta signaturer bara. Hittade en del i USA och har hittat sparsamt på nätet. Gjorde en i mitt tycke rätt kul tävling idag och jag tror inte att den är pisselätt.

Och av mina motionsplaner idag blev intet. Käften.

Och jag som gammal tågkramare och spotter (med massa släkt från Ånge går det inte att vara annat) gillar ju en sådan liknelse. Jag tror helt enkelt att min blogg faktiskt hade slarvats bort ifall jag inte tänkt till och planerat vilket eller vilka spår jag ska köra på.

”Inspireras av” är ibland samma sak som ”apa efter”, men då bjuder jag på det. Mats Olsson i Expressen och Patrick Ekwall på Fotbollskanalen.se vet ju inte om mig ändå. Men tanken är inspirerande. Att få med kommentarer kring aktuella grejer, skriva om sport och musik (där har ju Ekwall ersatt med sina kläder ) och det är ju passande då att jag jobbar med sport och musik.

Just nu hör jag Malou von Sivers i ”Efter tio” på teven från det andra rummet. För det första är det storartat att välja en så lysande låt som ”I’ll take you there” med Staple Sngers som signatur och för det andra inser jag att hon gör det bra, Malou. Man behöver inte göra någon ingående målgruppsanalys för att inse att programmet är mer lämpat för medelålders kvinnor än för mig. Men det hindrar ju inte att det är välgjort.

Musiken i veckan handlar om att få ihop Peters Popquiz onsdag (film & TV) och på torsdag (Schlager – jag gav efter påtryckningar). Dessutom lär jag väl DJ:a på lördagens fest. Eftersom jag ska upp dagen efter och jobba så hittar jag på ett passande alibi att vara nykter och DJ:a på den kombinerade födelsedags- och Halloweenfesten. Inte för att jag inte gillar att kröka. Nope. Utan för att jag verkligen hatar halloween. Fy fan.

Soprent med sport: endast sista omgången i Allsvenskan på söndag och SÄTTET jag blev undanpetad på gillar jag inte alls. Det har aldrig hänt mig, så jag har inget att jämföra med. Men visst får jag en lugnare resa att göra matchen Elfsborg-Helsingborg än att göra IFK-AIK. Så jag är i Borås.

Går det förresten att förklara för folk att det går bra att älska thai-, texmex-, japansk, libanesisk, whatever mat och ÄVEN dyrka husmanskost? En del tänker ”jasså han är en sån” när jag nu ska berätta att jag inte bara ska äta raggmunkar till lunch utan även har det som favoriträtt.

Fan, vattnet gick ju när jag noterade menyn.

Snålvattnet, alltså.

Även då jag delade tillvaro med G så var inhandling av mat inte särskilt schemalagd. Vi var av samma åsikt att det var korkat att trängas en fredageftermiddag när man kunde köpa det mesta ungefär närsomhelst annars. Och det är onekligen enklare att ta svängen om fiskaffären endast en fredag eftersom allt annat finns hemma.

Nu är mitt kylskåp och skafferi ganska tomt. Mycket beroende på att tjocka Peter måste (jag måste inte alls, men jag är snål) använda upp travarna med näringsdryck också. Synd bara att jag inte riktigt kommer igång. Det är för att jag handlar, alltså.

Min idealiska affär är liten, gemytlig och trevlig. Nära hem ska det vara också. Oftast betyder det taskigt sortiment och högre priser. Alltså rövar man iväg sig till stormarknaden också.

Jag handlade igår, eftersom jag är en idiot. Söndagar har verkligen ett stort sortiment av färskt bröd och färska grönsaker. Och jag är absolut grymmast på jorden att pricka in att pantflaskautomaten blir full och piper, även om jag har fyra flaskor med mig. Japp. Det hände.

Och när jag kommer fram till kassan var det rätt lugnt med folk. Synd bara att jag med kirurgisk precision ställer mig i den kön där Miss Shit-for-brains står i kassan och kärringen före mig inte bara har letat upp saker som saknar pris utan även är en krånglig jävel i största allmänhet.

Att några blodkärl sprack på mig kan eventuellt härledas till att jag fortfarande går igenom cold turkey pga snuset. 2,5 månad nu, men om det orsakar skottlossning vete fan om jag inte börjar igen.

Och snart behöver jag handla igen.

Och mycket fotboll blev det. I fredags såg jag på BP-Blåvitt på Canal+ (som köpte matchen några dagar innan, tack för det!) hemma hos far. Jag var absolut stensäker på seger och det var bara lite småirriterande att jag inte spelade på 0-3, som jag trodde på. Visserligen en rätt vissen första halvlek, men sedan visade IFK varför de ligger där de ligger. Mycket stabilt och säkert. Ett helt jävla lag borta pga skador och avstängningar och dessutom några försäljningar i sommar. Många lag gnäller om detta, men IFK Göteborgs skadeläge är faktiskt absolut värst. Prestationen är oerhörd att de fajtas i toppen.

Lördagen tillbringades på Olympia och det regnade hela vägen ner, men tack och lov höll det upp. Först var matchen (HIF-KFF) tänkt som en tipslördag, men TV4 bytte till avgörandet i Superettan. Sedan en vanlig ppv och slutligen hamnade den i TV4 Sport. Minsta möjliga ändring från ppv, vilket innebar en extra kameraman utöver ppv och att Jeppe Hussfeldt flögs ner som kommentator. Inga bandade intervjuer i förväg och efter matchen blev det bara highlights. Jag passade på att tacka Henrik Larsson (sista gången JAG ser honom som spelare) och han svarade som vanligt med ett ”nej” först: ”Nej, tack ska du ha”.

Hört i spelargången innan matchen: Knatte till Daniel Stålhammar: ”Är det verkligen roligt att vara domare?” (pokerfejs på mig = krackelerat)

Sett i korridoren efter matchen: Henrik Rydström iförd handduk intervjuas. De flesta andra spelarna i Kalmar satt fullt påklädda i bussen och ville hem.

Efter matchen åkte jag raka vägen till en fest och DJ:ade. Och där dök en elfsborgare på mig med sina vanliga argument han brukar köra med när vi ses på krogen. Mitt ”Ni har vunnit ett sketet guld sedan -61″ förväntade han sig som sedvanligt svar.

Fick faktiskt ringa till Gais-Daniel vid midnatt (smsade först) för att redan ut om huruvida Gais säljer matchtröjor via gais.se. Det gör de inte. Men de länkar tydligen vidare. Matchtröja kostar 600 spänn. Jag hade inte tagit på mig något annat lags matchtröja ens under revolverhot och jag kan inte svara på ifall min vän fiskaren nu kommer att köpa någon tröja nu när han vet var den finns och vad den kostar.

Idag satt jag åter hos far och höll för första gången i mitt liv på Hammarby. Vi trodde båda stenhårt på AIK-seger, eftersom Bajen är helt under isen just nu. Synd, eftersom jag hade tänkt säkra guldet redan innan sista omgången. Nu sker det först på söndag mitt bland 1000 poliser. Typ.

Svenskafans.com är sig likt förresten. Skulle ni mot förmodan läsa några supporterforum där hade ni blivit galna. Om tvärsnittet av supportrarnas intelligens syns där är jag faktiskt på Nobelpristagarnivå. Jag viftar bort det mesta, men jag pallar inte längre att läsa eftersom 8 av 10 kommentarer är skitkorkade.

Bäst just nu bland krönikörer är Billy Lansdowne och Patrick Ekwall.

Just Ekwall noterade samma underbara rader som jag, saxade från Billys blogg:

”“On my way back to the Hotel I met an ex-girlfriend. She asked me were I was staying, I replied Hotell Riddargatan, OK she said what street’s that on? No wonder she’s an ex-girlfriend.”

Båda finns i min länklista. Ska förresten snarast se till att Klackar & Grejer kommer dit också.

Baraben finns också i min länklista. Det är en blåvit blogg och en av Sveriges största sportbloggar. Höjdpunkterna är flera och det beror såklart på att de skriver om Blåvitt. Men bottenskrapen finns där också och jag bara orkar inte med hets och skit. Apropå det jag menar om svenskafans.com. Men nu blev en skribent drabbad av huliganvåld och slutklämmen han skrev är överförbart på supportrar till vilka lag som helst:

”Nästa gång jag hör en hatramsa på en match så skall jag fan låta bli att sjunga med. För jag är så trött på hatet som föder våldet. Jag sparar hellre min röst till att sjunga om kärleken till Sveriges bästa fotbollsklubb.”

Läs igen. Och igen. Det var mycket sant.

Det här är jag.

Världen är såpass sjuk och idiotisk att det inte alltid är en bra egenskap. Fan vad det retar mig. Men jag fortsätter ändå.