Peter rekommenderar varmt Big Pink

Music from Big Pink är en platta med The Band & Bob Dylan. Måste rimligen vara där de hittade bandnamnet. Men detta är något helt annat. Ärke-retronittiotal. Glasvegas slog. Det kommer de här att göra också:

Big Pink – Dominos (2009)

Peter möter mittfältet

Nu börjar det se besvärligt ut. Ett så kallat I-landsproblem.

Vänster yttermittfält: Ta Nacka, t ex. Han har två VM-medaljer. Fin proffskarriär. Ta Tommy Holmgren. 2 Uefaguld, 3 SM-guld och 2 cupsegrar på 5 år och en grym vänsterfot. Räcker inte. Där ute sätter jag Fredrik Ljungberg. Att han spelar i USA nu och att ni kanske tänker på kalsonger är inte mitt problem. Han har avgjort två FA-cupfinaler. Han spelade i åratal i Premier League utan gnäll. Han kom högt upp på listan för Arsenals bästa spelare genom tiderna. Zlatan är inte på Juventus, Inters eller Ajax topplista. Tänk på det. Alltså vänster yttermittfält: Fredrik Ljungberg.

Innermittfält: Här handlar det om oerhörd kvalitet. Att, som Bosse Larsson, denne oerhört bra spelare, inte ens hamna på bänken betyder inte att jag gjort fel. Nej, det beror på omgivningen. Stefan Schwarz då? Måste älskas av alla. Håkan Mild? Älskas inte av alla men ska nämnas. Jonas Thern då? Där satt den. Jag vill ha med honom i en startelva med de bästa genom tiderna. Den store ledaren. Har ögon i nacken och en oerhörd pondus. Senare spelare? Nope. Thern behöver någon bredvid sig. Eftersom det bara finns plats för en så får jag alltså välja mellan Nils Liedholm och Gunnar Gren. Nästan hugget som stucket säger jag och tar Gunnar Gren. Alltså innermittfältare Jonas Thern och Gunnar Gren.

Höger yttermittfält: Fina, men inte bäst: Klas Ingesson, Kurre Hamrin (har avgjort en europacupfinal), Niclas Alexandersson m fl. I min bok finns det bara två som gäller: Thomas Brolin eller Glenn Strömberg. Brolins högsta nivå känner alla till. Extremt bra. Men eftersom Strömbergs lägsta nivå är mycket bättre än Brolins lägsta nivå är det Strömberg som gäller. Extrem vinnarskalle, springer och jobbar ihjäl sig. Och har oerhört bra teknik han också. Alltså höger yttermittfält: Glenn Strömberg.

Peter har kommit till backarna

Men först måste jag säga hur gott det hade varit att äta gås idag. Och yes: jag äter svartsoppa. Skållhet. Med sherry till.

Vänsterback: svåraste placeringen. Roger Ljung från 94:orna är inte tillräckligt stabil. Ej heller senare förmågor som Edman och andra. Eller Oscar Wendt för den delen (Snälla Hamrén – där har du din vänsterback. Safari sätter du på bänken). Pontus Kåmark var bra på vänsterkanten, men är en sån stackare som flyttas på i tid och otid. Lika bra som mittback och han hamnar på en bänk. Nej, den bästa vänsterbacken genom tiderna heter Stig Fredriksson. Många landskamper. Absolut utan nerver när han ska slå straffar. Brytsäker, stark, smart. Inte en raket, men tillräckligt snabb. Alltså: Stig Fredriksson.

Mittbackspar: Pisselätt. Glenn Hysén är bäst genom tiderna och hade inte vi stirrat oss blinda på forwards när vi gör bästa-listor går han in på topp-tio där med. Bredvid är svårare. Men bara lite. Jocke Björklund är blixtsnabb och hitta någon i dagens fotboll som är det på mittbacksplatsen. Men jag sätter Bjärred högre. Dessutom smäller Bjärreds internationella meriter högre än nästan alla spelare någonsin i svensk fotboll. Han var grym. Alltså: Glenn Hysén och Patrik Andersson.

Högerback: Roland Nilsson. Behöver jag ens motivera? Fatta hur viktig han var 1994. Fatta att han sa till Brolin att hitta på vafan han kände för, för han lovade att täcka upp. Så bra att vuxna män gråter. Ingen annan är i närheten. Alltså: Roland Nilsson.

Det var ju det lättaste. Nu blir det svårare. Men det tar vi senare. Nu vill jag ha lunch. Helst sill.

Peter nominerar bästa laget någonsin

Om ett tag.

Medan jag grunnar på resten kan jag ju förklara vilken målvakt som ska stå i mål. Det finns bara två att välja emellan: Ronnie Hellström och Thomas Ravelli. Jag har djup respekt för Ronnie Hellström, men Thomas Ravelli var bra i så många matcher. Dessutom var han fenomenal i många Champions League-matcher med IFK Göteborg.

Alltså: målvakt Thomas Ravelli.

Idag tänker jag inte titta på Fotbollsgalan. Jag tittar inte heller på Rosa Bandet, Guldbagge, P3 Guld, Fadder och fan vet allt. Dålig onani-TV för inbördes beundran. Alldeles för mycket fokus på skit istället för att fokusera på de som ska hyllas. Tycker att det mesta annat vinner. Troligen kollar jag på Dödligt Vapen 4

Och som ni såg i raden ovanför skippas här inga smileys.

VM i Moment 22 har jag här hemma: totalt hat av min egen person samtidigt som jag ska försöka vara utåtriktad och leta efter en dam. Det är fan inte kompatibelt och jag får skärpa till mig. Allt måste bli bättre. Jag hade just nu mest av allt på jorden åkt på semester. Ligga och bli rosastekt och läsa böcker. Just så.

Peter markerar vad som inte är OK

Tänk att ni deltar i en debatt. En intellektuell och skarp debatt. Ni är inte alltid överens, men allas åsikter möts med respekt och framförs på ett väluppfostrat och begåvat sätt. En fröjd att vara med, även om man faktiskt inte alls delar de andras åsikter. Helt enkelt för att man får chansen att diskutera någonting som man älskar.

Tänk exakt samma scenario där man slänger in några (det räcker med en enda!) bråkmakare. Som bara gapar och skriker. Ni är ju väluppfostrade och varma anhängare av demokrati och yttrandefrihet. Alltså får man vara med. Men sakta men säkert dör debatten ut i takt med att intellektuella blivit överröstade.

Så sker på varenda fotbollsforum och fotbollsblogg i hela Sverige. Läs kommentarerna på Johan Orrenius, Simon Banks, Robert Lauls, Olof Lundhs m fl bloggar. Läs kommentarer till artiklar om fotboll på nätet. Det spelar ingen roll hur många smarta som rör sig på samma ställe: bråkmakare luktar till sig vart de ska anfalla härnäst. Just detta diskuterades i ett Fotbollskanalen-program. Patrick Ekwall och Olof Lundh hade Anders Svensson som gäst. Svensson tog själv upp diskussionen, eftersom han berättar att han alltid läser i tidningarna dagen efter matcher. Andra dagar också. Men att han blir så genuint trött på att se sig själv bli hatad på sida upp och sida ner. Ekwall ställde sig omedelbart på hans sida och förklarade att han tagit bort kommentarsfunktionen av just detta skäl: skit sida upp och sida ner. Olof Lundh påpekade yttrandefrihetslinjen och behåller sina kommentarer.

Jag känner dessa herrar. Jag är en varm anhängare av yttrandefrihet. Eller fel: jag slåss för den, för att nu travestera Voltaire. Men jag har snart tröttnat. Om jag vill läsa om något som jag inte bara älskar utan faktiskt också jobbar med vill jag inte vada till midjan i skit.

Jag känner bara till en enda fotbollsblogg där skiten varit frånvarande. För några år sedan var det underbara diskussioner på Grönvita sidan upp, men det sprack av ovan nämnda skäl. Nu har Tre hörnor straff blivit drabbad. Jag blev förtvivlad. Men, och det här är viktigt, JAG kan inte diktera deras villkor. Här kan jag diktera för detta är min blogg. Jag valde att VRÅLA igår på Tre hörnor straff för att markera. Jag jagar mygg med kanon, eftersom det faktiskt varit kemiskt befriat tidigare, men nu bara dykt upp i liten skala. Men jag vrålade för att jag ville röra om. För att jag hoppas att alla inser vilken unik situation Tre Hörnor Straff befinner sig i. Att kunna diskutera en av de saker vi älskar mest i livet. Tillsammans med själsfränder. Utan att bli avbrutna. Men det måste stanna där för mig. För jag bestämmer inte över någon annan blogg än min egen.

Men ni vet nu vad jag syftar på.

Peter kan inte moderera på andras bloggar

Tre hörnor straff var fram till förra veckan den helt givna kandidaten för mig att rekommendera som Årets sportblogg. Men nu har även denna sportblogg blivit infekterad med kommentarer från idioter som faktiskt inte kan någonting och helt seriöst kan dra åt helvete.

Alltså: dra åt helvete, ni som understår er att pissa på min förening. Ni kan ingenting, vet ingenting och är inte värda någonting. Jag slutade hata när jag för fan var tonåring. Vuxna människor som hatar är så jävla korkade. Ovärdiga att kallas vuxna och definitivt inga som kan någonting om vare sig fotboll eller livet.

Fy fan.

Peter tar betalt för sina tjänster

vilket ju naturligtvis kan verka totalt självklart. Går man till en pizzeria får man ingen pizza. Är bensinen slut är det ingen som bjuder på den. Om man lejer in hantverkare vill de ha betalt. Så långt helt självklart.

Men kruxet är att det inte gäller alla branscher. Ta taxibranschen, t ex. Jag är nu såpass gammal att jag faktiskt körde taxi innan branschen blev avreglerad (oj vad många har grämt sig över att den är det). Många är kunderna som käftar om priset. Och speciellt på fyllan. Inte en jävel skulle komma på idén att käfta om priset i mataffären eller hos frisören. Jag vet att man kan bli blåst. Men faktum kvarstår: folk tycker att man tamejfan ska bjuda på det mesta när man kör taxi.

Jag jobbar som DJ. Vi som är yrkesmän och yrkeskvinnor vet mycket väl att vi inte är en jukebox som folk bestämmer över. Vårt jobb är att se till att passa in rätt låtar vid rätt tillfälle och naturligtvis även kunna mixa ihop låtarna så det inte låter som en hord steppdansörer mellan varje låt. Men eftersom det finns sovrums-DJ:s som sitter hemma och lajar med sina brända plattor eller 128 kbps-mp3:or och att dessa gärna är så spelkåta att de gör det gratis – ja, då hänger det på kunden ifall de vill ha kvalitet eller inte. En bra företagskund jag hade i flera år försvann för att en i kassan eller nåt hyrde in sin son för 0 kronor. Ja, då kan de hålla på med det.

Och i TV-branschen då? Det är en burk mask. För det första finns det tusentals wannabees som går eller har gått på alldeles för många mediegymnasier och medieskolor där lärarna indoktrinerat dem att det dräller av jobb. Tips: det gör det inte. Alla dessa blivande kaffebryggare på produktionsbolag kan inte avancera allihop utan en del blir kaffebryggare för sketlöner eller inget alls. För det andra hänger TV-branschen väl med i teknikutvecklingen. Tro inget annat. Det stora skiftet på OB-sidan (OB = Outside broadcasting) är att producera HD. Att fasa ut alla icke-HD-bussar kostar en massa pengar, men det är på gång. Men om kunden begär streamad skitkvalitet att fösa ut på nätet, eller 4:3 istället för 16:9 så får de det. Problemet är att någon måste betala. Internet och TV är ju faktiskt tämligen integrerat nu. Alla utnyttjar det inte, men tekniken finns. Ofta även urvalet av program (alltså SVT Play och liknande). I princip skulle man kunna göra TV av HUR många evenemang som helst. Varje dag. Ut med det på nätet bara. Och jodå: tekniken finns. Men ingen ska inbilla mig att alla vill betala för vare sig teknik eller kunnande. Och här är paradoxen: trots att tekniken utvecklas hela tiden blir allting lidande av att ingen vill betala. För då kommer de som faktiskt utför arbetet och tillhandahåller teknik att dra ner på kostnaderna.

Det var mina områden. Jag tar betalt för mitt kunnande. Den dag det faktiskt inte fungerar måste jag faktiskt byta jobb. Så enkelt är det.

Men många av de jag umgås med via nätet (och i många fall sedermera träffat live) jobbar i någon form med Internet. Det kan vara sociala medier. Det kan vara reklam. Det kan vara krönikörer eller journalister. Alla som lägger ner sin själ och många timmar på nätet för att skriva vet ju att man sällan får betalt, eller hur? Men ändå fortsätter vi. Det jag skriver nu får jag inte betalt för. Men samtidigt som vi ropar efter gratis utlagt material på nätet i alla former måste vi samtidigt tänka på att utfört arbete faktiskt måste betala sig. För hur fan får man ihop det annars?

Detta ÄR en burk mask. Men den behöver öppnas.

Peter har feber och kräks

Jag får skylla på burgaren på MAX.

Eller AIK. Eller nåt. Jag är visserligen en vandrande paradox. Hög smärttröskel och envishet gör att jag tål mycket stryk. Men jag är lika klen som alla andra ynkande män när det vankas förkylning. Men så mesig är jag inte att jag genast tror att det är svininfluensan. Det är väl nåt. Men kul är det inte.

Nu tar jag min hink och går.

Peter är blåvit sedan barnsben

Jag var inte där. Jag blev bortplockad och är djupt och innerligt besviken för det. Ledsen som fan. Men det är yrkesrealiteten för oss och jag jobbade lojalt och professionellt på Elfsborg-HIF istället. Utan vidare. Jag har aldrig blivit petad tidigare och det tog, ska ni veta. På plats i Borås med ett mycket stabilt gäng (ni ska veta hur många duktiga TV-jobbare som går åt en dag som igår. HUR mycket matcher som helst och i Göteborg är det alltid Bingolotto på söndagar som kräver en massa folk) trots förutsättningarna. Det kändes skönt direkt och yrkesvant och glatt riggades arenan för TV.

Yrkesvant ja. Rätt man på rätt jobb känns passande när jag räknade ut att jag slår mig in på en fjärdeplats här, för att jag tippade såhär innan säsongen.

På mötet innan var det gott smågnabb om allt ifrån Landskrona Bois servetter med klubbloggan på (vill du snyta dig i ditt eget lags emblem?) till att jag nog skulle bita på naglarna. Klart jag var nervös. Men jag tog på mig studiomannalurarna och körde på. Betänk sedan att jag dessutom hörde fel på slutet och trodde att IFK tog ledningen med 2-1. Jag blev extra glad och när jag sekunderna senare förstod att Tjernström (som är en sann gentleman jag inte tillåter att ni hatar) gjort mål istället blev jag tröstad av diverse elfsborgare (LUCIC!) och HIF:are.

Igår: underbart bitande gott höstväder. Idag: jag ser att det regnar. Det räcker för mig.

Humor på högsta nivå var när Sten-Ove Fredin, HIF:s ordförande och jag stod och snackade i väntan på Bosse Nilsson (HIF:s tränare som gjorde sin sista match).

”Detta är en glädjens dag ska du veta, Peter. Vi har velat bli av med den jäveln i flera år” (Med perfekt pokerfejs)
Bosse kommer ut och hör detta och svarar:
”Och nu ser du anledningen till att jag slutar” (och alla pokerfejs spricker)

Det är inte helt lättjobbat på Olympia, men jag trivs bra ihop med HIF. Och hatten av också för arenachef Berne, som går i pension.

Men välkomnandet på Borås Arena är bäst i landet. En fröjd att jobba där. Om man inte är spelare och inte gillar balkonggräs.

AIK var bäst och det måste man acceptera. Och vad hjälper det att vinna publikmatchen när man inte vinner matchen? Och det var konstigt att se bengaler i IFK:s klack för första gången på hela säsongen. Hoppas att ni salar ihop till ert lags böter.

Vad gäller säkerheten på planen så fungerar det på följande sätt: alla vet att det blir planinvasion och man kan inte hindra dem, eftersom risken för skador är så stor. Ingen vill heller ha en massa inhägnader. Slutsats: polis, vakter och funktionärer gör vad de kan för att ingen ska skadas. Alltså rekommenderas spelare att evakueras. Att då rubrikmakare från helvetet på både Aftonbladet och Expressen får anonyma kräkskommentatorer att tro att IFK vägrade och fegade ur är bara att späda på hatet. För helvete, tror ni att polisen ville att de skulle gå in på plan igen? Naturligtvis inte.

Det råkade ju vara ettan mot tvåan igår och då blir detta den givna konsekvensen och att Lagrell inte fattar det är otroligt. De senaste åren har förlorande lag sprungit av planen och överlåtit planen till de som firar. Segrande lag får befinna sig ute på planen på egen risk, såvida polisen inte säger något annat. Det är elementärt och jag är rätt säker på att säkerhetsansvariga från båda lagen och polisen håller med mig.

Igår träffade jag en massa poliser. På MAX. De lunchade och var kommenderade till Borås (HIF-fans kan också, ska ni veta), med förbehåll att sticka fort som fan till Göteborg.

Hypotetiska frågor är rätt meningslösa. AIK vann. Slut på diskussionerna. Så jag vänder på resonemanget: om det svårt sargade IFK Göteborg klarar av att bli tvåa, vad händer då inte med ordinarie manskap?

Peter har hjärtat i handen

och här sitter jag med tårar i ögonen. Julia Skott har skrivit fint om sakral musik och jag letade upp det vackraste jag känner till: Rachmaninovs ”Vespers”. Så nu får jag sitta här och lipa. Det bjuder jag på. Julia skriver om att tro eller inte. Jag har själv bloggat om det där, men orka leta efter det. Men känslan av att stå där framme vid altaret (och det har jag verkligen gjort MÅNGA gånger) och se folk be eller korsa sig eller bara sitta där och se upplyfta ut gör mig svårt avis. Jag vill också känna den tryggheten och glädjen. Å andra sidan känner jag ju den i musiken och (ursäkta uttrycket) nu jävlar är det dags att återgå till en kyrkokör!

Jag är byggd med ett stort hjärta. Få människor gör mig gladare än de med extra stora hjärtan. Riktiga människor. En av de riktigaste ni kan föreställa er fyller femtio år idag: självaste Glenn Hysén. Jag var snabb och messade strax efter midnatt och givetvis svarade han. Tänk på en skala hur många vänner den mannen har. Och tänk också hur många som hör av sig till honom. En förbannat trevlig karl och Sveriges bästa mittback genom tiderna.

Ska gråvädret inspirera mig att städa? Snacka om att kaka söker maka.

Igår var det Rosa Bandet-gala, att döma av vad som skrivits bland mina polare på Facebook. Jag tycker verkligen att galor är pisstråkiga, men för en god sak så skadar det inte att det finns givmilda människor.

Och lugn, Malmöfans: kan det duga med Bjärred intill Glenn? Rätt …eh hyfsat mittbackspar? Yppersta världsklass skulle jag säga.

Gå med i min grupp ”Peters popquiz” på Facebook. Japp. Jag blir glad av det!

Men inte fan kan jag dammsuga sönder Rachmaninovs ”Vespers”! Ahh. Ska gråta färdigt först och sedan sätta på någon bättre städmusik. För säga vad man vill om Rachmaninov: det låter inte som att han suttit hemma och tänkt att han skulle komponera någonting som funkar perfekt med dammsugning.

Och det finns alltid plats för dårar här i världen: En som kombinerar en gammal gangstaraplåt som M.O.P’s ”Ante up” med Ernie & Bert (!) på det HÄR lysande sättet är värld en applåd. Kolla. Briljant!